Jag är rätt säker på att mina föräldrar aldrig kommer att köpa en häst till mig.

"Vi har inte tid"

"Vi har inte kunskapen"

"Det är så dyrt"

 

Jag har istället fått rida andra människors hästar. Hoppat från ponny till ponny. Nu hyr jag och en till tjej en ponny i ett stall som ligger 40 minuter hemifrån. Bussen som jag tar för att komma dit går bara en gång i timman.

 

Att jag får hyra den ponnyn ger mig så mycket mer möjligheter att lyckas än någon av de tidigare ponnyerna någonsin gjort.

 

Men vad är skillnaden?

 

Att vara medryttare innebär att man betalar för att få fylla hö, fylla vatten, mocka, fylla mat, och för att träna upp hästen åt ryttaren. Jag fick aldrig tävla någon av ponnyerna jag har ridit. All tid jag lade ner på ponnyerna, allt slit, var förgäves. Jag hade inget att kämpa mot, och jag kunde inte nå mitt mål, som var att tävla utanför klubben.

 

Vissa tycker kanske inte att tävling och resultaten på tävling är helt oviktigt, och till en viss grad är det oviktigt. Men, när man som tio år gammal sätter upp ett mål, eller snarare en dröm om att få komma ut och tävla på en egen ponny och tre år senare förstår att drömmen aldrig kommer gå i uppfyllelse, för att mamma och pappa inte kommer att köpa en ponny till mig.

 

Jag visste att jag inte skulle få tävla på ponnyn jag red då, och i mina ögon var allt hopplöst. Skulle jag aldrig få tävla?

 

Nu inser jag att det går att tävla, även utan en egen ponny. Med hästen jag hyr nu, Quina som hon heter, hoppas jag att jag ska få komma ut på min första "riktiga" tävling.

 

I mångas ögon är det här inte en dröm eller ett mål, för målet eller drömmen är så lätt att nå. Men det här har inte varit enkelt, och för mig är det en stor sak.

 

Nu låter det som om jag vore dålig på att rida, eller hur? Men egentligen, vem är det som sitter och rider andras hästar, för att man har fått lov, för att ägaren tycker att man är duktig? Vem är det som sitter på sin egna häst för att det var den enklaste vägen att lyckas?

Ja, inte är det jag i alla fall.

 

Sen skulle jag, om jag hade haft kunniga föräldrar och mer tid, säkert ägt en egen häst jag också. Det är ju inte så att jag skulle tacka nej. Man väljer gärna den enklaste vägen att gå.

 

Jag har inte valt den lätta vägen, utan här ni får följa mig på den svåra, med alla ups and downs som kommer till.

"I'm not saying its going to be easy, but I'm telling you its going to be worth it"