Hela Ruben har en historia för sig, ska vi kallade det ödet att han nu är min?

 

Sommaren 2011 köpte vi (jag och min familj) vår första hund, Kosmos. Han var av rasen Kerry Blue terrier. Rasen hade en del energi och det visste vi redan innan vi tog hem Kosmos. Att hundrasen används som kamphund för länge sedan visste vi också, och vi var säkra på att vi skulle kunna hantera det, eftersom kampegenskapen hos rasen skulle varit borta för länge sedan.

 

Det vi inte visste var att Kosmos pappa hade varit agressiv som ung innan ägaren "fick pli på den".

 

Efter ett tag visade sig denna egenskap även hos Kosmos och vi lämnade med stor sorg tillbaka hunden till uppfödare, det var först då som vi fick denna information. Vi sa att vi aldrig mer skulle köpa en hund.

 

Nästa sommar, sommaren 2012, var saknaden så stor att jag och mamma började leta efter annonser på vuxna hundar eftersom vi visste att vi inte hade tid eller ork med en valp. Pappa vägrade, men när jag och mamma hittade en annons om en lagottohane på ett år åkte jag, mamma och min lillebror till Öland och "testade" hunden i några dagar medan vi bodde i en sjöbod där borta.

 

När vi åkte hem hade vi med oss hunden, vår alldeles egna Ruben. Världens bästa hund.